Just nu känns mitt liv inte alls bra.

Jag är inte nöjd och belåten!

Vet inte alls vad det är men det verkar som om hela min bekantskapskrets är deprimerad.

Själv är jag inte på tip-top heller vilket lett till att jag idag har suttit i telefonen.

Men hur jag än betedde mig så verkade humöret ligga på botten hos alla andra också.

Både mamma och bästa kompisen har gråtit i mitt öra.

Jag försöker verkligen att se positiva saker i allt men ibland går jag bet.

För mig är det så här;

om jag tänker på en negativ sak så kommer jag snart på en till och efter en stund en till och så fortsätter det så tills jag sitter med världens undergång på mina axlar.

En negativ tanke föder andra negativa tankar.

Det borde ju vara likadant med de positiva eller hur?

Men de är liksom inte lika självklara.

De får jag mer kämpa för att tänka på.

Så ska det väl inte vara?

Idag är jag fast i tanken i att mitt liv rinner mig förbi.

Jag har någon slags kris inför min födelsedag tror jag.

Ni vet de där tankarna om att man inte kommer någonvart,

att man bara står och stampar på samma ställe hela tiden.

Och jag är rastlös!

Jag vill framåt, vidare, längre.

Men det känns inte som om jag kommer någonvart.

Eller i värsta fall bakåt.

Så jag hamnar i affekt.

Och mitt undermedvetna säger att det är lika bra att rasera allting.

Destruktivt för att skada mig själv.

Men jag fick ett citat häromdagen som jag kör i mitt huvud idag:

"When you don´t know what to do - do nothing!"

Man ska inte göra saker i affekt.

För då tänker man inte och det blir fel.

Men då rastlösheten springer i kroppen är det väldigt svårt att låta bli...