Jag har inte suttit riktigt bekvämt sedan vi bodde i lägenheten i södra utkanten av Stockholm.

Där hade vi en SOFFA. Samma soffa som jag "satt fast i" under 8 år på 90-talet, då jag levde med min Panikångest i min lägenhet, totalt ignorerad av husläkaren i ennhus några hundra meter därifrån.

Sen vi flyttade in i torpet har jag haft en hård fd frisörsstol att sitta i vid skrivbordet, en pinnstol i köket eller sängen.

Men... igår slog jag o sambon till... ICA Maxi hade satt ner några stolsdynor från 79:90 till 40:-.... så vi köpte varsin.

Och, nu är det verkligen en sann njutning att sitta vid datorn - på min mjuka sköna stolsdyna.

Det ÄR verkligen de små, små detaljerna.... som gör den stora helheten!

Hon föddes våren/försommaren 2002.
Hon var 1 av 4 ungar i sin mammas första kull.

Av ingen märkbar anledning växte hon upp som en mycket försiktig kattjej och utvecklade en rädsla för människor. Vi lät henne få det space omkring sej som hon ville ha, och hon höll sej oftast hemma.

Ett tag, då hon var ca 2 år, var hon försvunnen, och vi trodde efter 4 veckor att hon aldrig mer skulle komma hem. Men, så en natt vaknade jag av att jag hörde något som morrade i köket.
Hon hade då varit borta i drygt 5 veckor.

Jag gick ut i köket, och där satt hon under köksbordet.
Hon var mager och tufsig i pälsen. Och, hon var helt förvildad. Hon morrade mot varenda katt som nyfiket ville hälsa på henne.

Jag ställde fram mat till henne, och hon tömde fatet på mindre än 1 minut.
Och, sen hoppade hon upp på det stora skåpet... och jag gick o la mej igen.

Några dagar senare möttes vi av en katt som var sipergosig. Inte ett spår av att nånsin ha varit rädd för oss.

Sedan dess lämnade hon nästan aldrig hemmet igen. Gick hon nånsin ut så gick hon bara några meter ifrån huset, och var inte ute många minuter åt gången.

Vi de tillfällen (som har varit alltför många) då vi pressats och tvingats att avliva katter så har vi alltid låtit henne bli kvar hos oss eftersom hon faktiskt kämpade i över 5 veckor för att ta sej HEM.
Hon har därför haft varit en katt som bara SKA bli kvar här!

Men, nu är hon inte längre kvar här hos oss - i fysisk form.

För knappt 1 vecka sedan kräktes hon. Det kom endast vätska och ett par maskar. *hua*

Vi stoppade genast i henne masktablett. Och dan efter verkade hon lite piggare.

Hon drack vatten, hoppade upp på avsatsen vid kattluckan, gick ut på uteplatsen (som är katternas enda utevistelse under vår, sommar o höst).

Hon var lite smalare än vad hon varit under vintern. Men, alla katter här har gått ner i vikt under den inlåsta perioden - i över 30 gradig värme här inne. Så, det var inte så konstigt.

Igår morse var hon "som vanligt".

Då vi kom hem igår eftermiddag fann vi uppkräkt kattmat i köket.

Och, vid 19-tiden igår då hon gick förbi husse i köket såg han att hon vinglade.

Jag ringde genast Albano. Vårt djursjukhus. Och, ett par minuter senare åkte vi in.

Vi kom in till veterinären ca 20 minuter efter att vi lämnat hemmet. Och, veterinären såg vid första anblicken vad som behövde göras.

Och, vi var alla rörande överens. Inga frågor eller betänkligheter.

Ca 10 minuter efter att vi kommit fram till Albano. Knappt 1 timme efter att vi upptäckt att hon vinglade...
sov Silva. Och, nu är hon FRI!

Efter att Silva fått sömnmedlet så kunde vi prata med veterinären.... medan Silva sakta somnade in.

(hon hade så låg temp och så dålig blodcirkulation att det tog längre tid och krävdes 2½ spruta för att skynda på förloppet)

Veterinären talade om att hon sett genast att Silva inte hade någon chans till överlevnad annat än möjligen genom omedelbar tillsatt intensivvård... som inte skulle ge några garantier, men som skulle starta på 5-siffriga belopp.

Hon kände på doften att Silvas njurar gett upp eller var på väg att ge upp.

Och, det enda vi kunde göra var det vi var inställda på då vi åkte hemifrån - att låta henne få slippa lida mera och att få frid.

(vi har både Nemo och Smulan som erfarenhet av att intensivvård och sjukhusvistelse slutar med att förkorta vidare lidande - därför hoppade vi nu över den kostsamma förlängningen av lidandet)

Silva blev 8 år!

Hon blir för alltid kvar i våra hjärtan!

Idag är det både EFIT och Life in a day.... och jag är med på båda.

Här lägger jag upp mina EFIT-bilder under dagen.... och de sista kommer inatt, troligen.

Följ fler eller delta själv på Ett Foto i Timmen.

Nu är dagen här, då jag räknar ner... checkar allt, "planerar" (i den mån man nu kan planera något som händer då/som det händer).... osv...

Imorgon är den stora dagen!

Det kommer att bli roligt att vara med!

Och, självklart hoppas jag på att verkligen få VARA MED!

http://vloggar.blogspot.com/

Nu har jag min första tävling ute!

(Jag har den i min vlogg (videoblogg), och det är där man deltar, och dit man länkar vid deltagande.)

Tävlingen är öppen hela augusti. Och, detta för att så många som möjligt ska kunna delta.

3 vinnare.

Alltså.... tävlingen återfinns på: http://vloggar.blogspot.com/2010/07/trisstavlingen.html

I närmare 3 veckor har jag varit förkyld, och hostan har konstant hållt mej igång så pass att jag nu har ordentligt ont i ryggen och mellangärdet.

Man har inte kunnat sova av 2 orsaker: Hostan och värmen.

Inne hos oss står värmen (32 - 35 grader) och luften helt stilla.

Vi kan ju inte öppna och vädra... för tänk om en katt skulle smita ut. Vilket liv det skulle bli.

Men... som om det nu skulle vara någon tröst... ute har det varit precis lika varmt och kvalmigt som inne... och jag har konstant badat i svett, pga värmen och pga febern.

Men.... idag har det faktiskt varit lite bättre. :D

Visst... jag hostar än, och har ont i kroppen, och slem i halsen osv... Men, det har varit mera behaglig temp.... UTE.

Inne är det fortfarande en ångbastu.

Härom kvällen testade sambon o jag att sova i trädgården i varsin baden-baden. Men, efter 1 timme gav jag upp. ONT i kroppen!

Så, i sängen har jag istället bullat upp med frusna kylklampar invirade i handdukar.

Jag vet inte om det har hjälpt... Eller om det varit ännu värre utan dessa.

MEN.... IDAG - just NU - kan man vara!!! ...ute... :)

Det är rätt märkligt egentligen hur enskilda människor fungerar i olika situationer i livet.
Människan är till sin natur tydligen sån,,, så det är ingenting unikt för ett par enstaka individer. Men, det ter sej ofta som att...:

Om "Sverige" tar GULD i en sport, som t.ex fotboll, ishockey osv, då är det enligt "folk" hela landet som vunnit, och det firas som aldrig förr. Och, var och en av de som suttit framför TV eller på läktare tar åt sej av att "VI" har vunnit.

Där är det inte många röster som gratulerar de lagmedlemmar som aktivt spelade matchen, och faktiskt var de som verkligen VANN priset.

Om samtliga myndiga medborgare i Sverige gemensamt gör ett VAL till en styrande regering... och då det som denna regering sen gör inte fsller var och en på läppen...
Då är det ingen väljare som tar åt sej av att det blev som det blev - trots att alla svenska medborgare som fyllr 18 år ÄR delaktiga på sitt eget agerande till att just den regeringen styr landet.

Och, då EN medlem i en styrande regering gör något som inte enskild samhällsmedborgare är nöjd med... Då är det inte "VI" eller ens "DOM"... utan det är "H*N".

Och, så agerar och reagerar (och uttrycker) vi oss alla...
Jag undrar liksom hur det kan komma sej att det är så.

...där pågår dagen, medan jag sitter här och orkar inte mycket mera.

Jag är genomförkyld sedan drygt 1 vecka. Hostar mej igenom nätterna, och minsta ansträngning gör att kroppen känns fullständigt dränerad.

Det rosslar riktigt djupt ner i luftrören, och jag hoppas verkligen att jag klarar mej undan lunginflammation.

Så, jag sitter här, i min oas under 3 parasoll. Och, med Loke, Akela och Rabalder som sällskap.

Bloggar lite. Spelar lite spel på Travian och på Facebook. Och, virkar på babyfilten.

Men, jag är inte sjukare än att jag hittat ny inspiration till nya hyss i Urlandia. ;)

I förrgår kom en av hästägarna till gården och uttryckte, i långa kraftfulla haranger, hur dåligt hennes häst hade det eftersom det var SOL i hästens hage.

Jag försökte förklara...

1. Det är sommar

2. Solen skiner idag

3. Ingen hage har skugga

...osv

Hagen upp mot skogen och ödetorpet har samma hästägare nyligen ratat pga att där växte klöver.
Och, även då försökte vi förklara att det växter klöver i alla hagar.

Nu vill människan ha skogshagen, och lät som att dom blivit ifråntagna den hagen.

Ja, sambon o några till hänvisade till den ansvarige o i sommar närvarande arrendatorn...

Och, igår morse flyttades så de 4 stona upp till skogshagen igen.

När människan kom sen framåt kvällen var hon igån och ville ha den förra (den där solen skinit på hästarna) kvar så att hon kan välja att flytta tillbaka dit... men, då sa jag att det går inte för nu är den hagen upptagen.

Hon såg ut som om hon svalt något olämpligt.

Och, under dan igår...

Då kom Pelles matte (Yvonne) och hade fixat själv efter bästa innovativa välvilja: Ett PARTYTÄLT åt Pelle att ha i sin sjukhage, så han kan få lite skugga.

Vi (jag, Yvonne o 2 andra) kämpade länge o väl för att sätta upp tältet, som hela tiden valde att ramla isär där ingen höll i.
Och, många skratt blev det. Pelle var riktigt ordentligt road av att ha sånt långvarigt besök, och underhållning i sin sjukhage.

När de 2 andra gav upp - för att istället åka o bada (som om nu DET skulle vara bättre än att ha party hos Pelle) - så ringde jag efter sambon.

Och, han kom... och fixade allt så det stod stadigt, höll ihop och stannade på marken.

Och Pelle pussade sin matte i sitt fina partytält!

När min farmor dog 1976 och min pappa ärvde en hel del pwngar efter henne så köpte han en veteranbil som han verkligen ville ha.
Min pappa älskade bilar och båtar.

Och, nu... är min pappas veteranbil till salu.

Det har kommit in intresse från flera håll.

Min lillebrors styvfar hjälper oss med försäljning av det lite större som går att sälja.
Igår sålde han t.ex en vedklyv för 5000:- - som hämtas på tisdag.
Och, de lite mindre tingen tänkte vi ha en loppis med då vi åker ner till Öland nästa gång.

Har ett tag känt att det tar emot lite vad gäller bloggandet, och det beror ju "helt enkelt" på att jag har så mycket inom mej som upptar min uppmärksamhet.
Förlusten av min far, långa resor till Öland med allt vad det för med sej, jobb som ska rulla på som vanligt osv.

Men, idag - då jag satt i trädgården och myste - bestämde jag mej för att göra ett nytt försök att ha en tävling.
Förra sommaren fick jag vetskapen att de tävlingar vi brukar ha här inte är tillåtna, och jag höll mej därför ifrån att anordna en.

Men, eftersom det ser rätt ok ut så tar jag och anordnar en snart, ändå.

Så, håll utkik efter den här i min blogg.

Jag önskar Dej en god natt fylld av mysiga drömmar.

För 7:e rundan är jag med och spelar Travian.

Servern jag och mina alliansvänner spelar på är speed 3x. Den servern går mycket fortare än de andra, och det är därför mycket roligare att spela på den servern.

Det kostar ingenting att bli medlem och spela. Och, det är riktigt skoj att tillsammans med andra - som blir ens spelvänner riktigt snabbt - plundra och erövra andras byar.

Så, det är inte så att man saknar roligt tidsfördriv, precis.

Den som vill vara med och ingå i samma allians som jag går lättast med via min personliga länk: http://www.travian.se/?uc=sez_3293

Våran midsommarafton bestod, för min del, i att starta dagen med hjärtklappning, ångest och yrsel. Och, vidare hade jag mitt jobb med att mocka och fixa åt 8 hästar.

Min mamma och min lillasyster kom och var hos oss från förmiddag till en bit in på kvällen.

Syrran hakade på och höll mej sällskap medan jag jobbade. Och, mamma o sambon fixade ett potatisland - där mamma satte ca 8 kg potatis.

Det var nästan inga hästägare alls på gården. Och, medan jag sen gick på kvällen och rev ca 2 kg gräs till Pelle (som jag spred ut i Pelles sjukhage, så han skulle ha att pyssla med idag) så var hundarna med,

Loke var så söt då han istället för att rusa omkring o leka gick o satte sej en bit ifrån mej... och där satt han tills jag fyllt IKEA-kassen med gräs.

Vi pratade om pappa och våra små-bröder (som nu hunnit bli 13 o 18 år, som jag träffat 2 gånger senaste månaden, då jag besökt Öland), och jag skrev ett mess på facebook till Michael från hans båda storasystrar.

Ett mess jag hoppas att han ler då han läser.

Nu är det dags att gå ut och jobba igen. Idag har jag 6 eller 7 hästar (som jag vet nu).

Och, det väntas bli regnskurar och åska här, enligt vad dom sa på TV4.

Det gick inte alldeles friktionsfritt då vår Kronprinsessa fick sin prins.

En av vakterna svimmade. Och, en livekamera fångade allt.

Detta är en av de saker jag är rädd för skulle hända mej då jag står nånstans och måste stå där.

Det har hänt en gång, då jag var liten, och sjöng o kör i kyrkan.

Se klippet på http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/brollopet/article7333817.ab

Efter en sträng vinter har vi fått ett enormt gäng tama änder till kompisar.

Andy och hans tjej här hemma på gården.

Och, på en gård i närheten finns ett 30-tal änder som vi träffar varje morgon då vi kommer dit för att ta hand om djuren där.

Det är verkligen härligt att umgås med djur! 

Jag köpte häromdan ett nytt nystan Järbogarn, som jag tyckte mycket om, där det låg på ICA Maxi, och som jag inte riktigt visste vad det skulle bli, än.

Igår gjorde jag en testlapp, och tror nu (efter att jag har testat ett antal olika virk-tekniker) att jag bestämt mej för att det ska bli en babyfilt eller en del till en större filt.

Ett av mina dilemman vad gäller virkning, stickning, brodering...ja, all form av skapande och hemslöjd... är att jag tröttnar innan det är färdigt om det tar för lång tid, eller om det blir enformigt.

Därför är dessa garner toppen... som ständigt skiftar i färg.

Jag missade EFIT den 6 juni, och hade därför en egen EFIT igår - Lördagen den 12 juni 2010.

(EFIT står för Ett Foto I Timmen, och går ut på att man under en dag fotograferar Ett Foto i Timmen för att dokumentera sin dag. Sedan läggs detta ut på bloggen... och man anmäler sej på EFIT's hemsida, så att flera deltagare kan kolla in varandras dagar)

Tänk att idag får dom äntligen energi och kraft att växa!

Dom = Växterna i vår natur.

Det finns inget dåligt väder. Bara dåliga kläder.

Och, nu ska jag ta mina dåliga kläder och gå UT och jobba.

Jag träffade honom senast i fredags - 4 juni - på Öland, då vi var ner till min pappas begravning.

Gången innan dess som jag träffade honom var 1987, då min pappa fyllde 50 år.

I fredags fick jag veta, vid minnesstunden/fikat, att han nyligen varit på fullständig hälsoundersökning för första gången på 30 år, och att dom där upptäckt en stor fläck på hans ena lunga.

Idag har han nu varit in på biopsi - som skulle ta 5 timmar att genomgå.

Och, jag har - genom min egen mammografi - haft honom i mina tankar hela tiden.

Jag hoppas så att vi inte setts för sista gången! Utan att han får leva många, många år till.

Jag såg upp till honom under min uppväxt.

Han är min farbror.

Så ska jag då idag ta mej till Radiumhemmet på KS för att genomgå min första mammografi.

Jag har blivit kallat flera gånger tidigare, men inte vågat gå.

Men, eftersom jag har konstiga symtom som ingen tycks finna orsaken till... och eftersom jag vill leva och må bra... så tar jag detta idag.

Nervös och rädd, förståss.

Och, i vanlig ordning uppskattas allt stod jag kan få.

Ska vara där 11:20.

Nu ut och jobba lite innan det är dags att åka iväg.

Tisdagstema - Lek

Åkte ner till Öland i fredags morse kl. 5:20… och kom fram till Södra Möckleby kyrka ganska precis klockan 12.

Begravningen och efterföljande fika var avslutat nån gång mellan 15:30 – 16:00, tror jag.

Sedan åkte vi med hem till min stora lillebror och hans familj (som jag f.ö känner väldigt varmt för och gärna ser som min “styvfamilj”) och där stannade vi och umgicks och åt middag.
Och, vid 20:45 startade vi bilresan hem igen, eftersom min mage sprängde och jag kände oro för att må riktigt dåligt lördag morgon, och då ha riktigt jobbigt med att resa i 6-7 timmar i solgass osv.

Allt gick jättebra till framemot Västervik. Där började mina ögon att åka igen, och det spelade ingen roll hur jag än betedde mej… jag kunde inte hålla mej vaken.
Så, jag slumrade till o från fram till just söder om Nyköping… då jag vaknade av att bilen skrapade i något riktigt kraftigt och kastades i sidled.

Jag fattade genast att vi krockat… i över 100km/tim på motorvägen. Och, en halv minut senare förstod jag att det var ytterligare en bil inblandad.

Vi hade verkligen ÄNGLAVAKT!
Varken sambon, jag, hundarna eller de 2 tjejerna i den andra bilen skadades.

Bilarna fick skrapmärken i lacken… och min bil fick höger framblinkers’ glas krossat.
Tjejerna fick våra kontakt- och personuppgifter och skulle höra av sej, sa dom, eftersom det var så illa vald plats och tidpunkt att skriva skaderapport på plats.

Fanny's 4 ungar har nu blivit ca 2 veckor gamla, och dom börjar öppna sina ögon.

Dom är 4 stycken: 1 röd, 1 beige, 1 svart/vit, 1 sköldpaddsfärgad.

Fanny är katten som flyttade in hos oss för några månader sedan, då hon dumpades här på gården i -23 och massor av snö.

Och, dessa ungar är i behov av hem.