Hon föddes våren/försommaren 2002.
Hon var 1 av 4 ungar i sin mammas första kull.

Av ingen märkbar anledning växte hon upp som en mycket försiktig kattjej och utvecklade en rädsla för människor. Vi lät henne få det space omkring sej som hon ville ha, och hon höll sej oftast hemma.

Ett tag, då hon var ca 2 år, var hon försvunnen, och vi trodde efter 4 veckor att hon aldrig mer skulle komma hem. Men, så en natt vaknade jag av att jag hörde något som morrade i köket.
Hon hade då varit borta i drygt 5 veckor.

Jag gick ut i köket, och där satt hon under köksbordet.
Hon var mager och tufsig i pälsen. Och, hon var helt förvildad. Hon morrade mot varenda katt som nyfiket ville hälsa på henne.

Jag ställde fram mat till henne, och hon tömde fatet på mindre än 1 minut.
Och, sen hoppade hon upp på det stora skåpet... och jag gick o la mej igen.

Några dagar senare möttes vi av en katt som var sipergosig. Inte ett spår av att nånsin ha varit rädd för oss.

Sedan dess lämnade hon nästan aldrig hemmet igen. Gick hon nånsin ut så gick hon bara några meter ifrån huset, och var inte ute många minuter åt gången.

Vi de tillfällen (som har varit alltför många) då vi pressats och tvingats att avliva katter så har vi alltid låtit henne bli kvar hos oss eftersom hon faktiskt kämpade i över 5 veckor för att ta sej HEM.
Hon har därför haft varit en katt som bara SKA bli kvar här!

Men, nu är hon inte längre kvar här hos oss - i fysisk form.

För knappt 1 vecka sedan kräktes hon. Det kom endast vätska och ett par maskar. *hua*

Vi stoppade genast i henne masktablett. Och dan efter verkade hon lite piggare.

Hon drack vatten, hoppade upp på avsatsen vid kattluckan, gick ut på uteplatsen (som är katternas enda utevistelse under vår, sommar o höst).

Hon var lite smalare än vad hon varit under vintern. Men, alla katter här har gått ner i vikt under den inlåsta perioden - i över 30 gradig värme här inne. Så, det var inte så konstigt.

Igår morse var hon "som vanligt".

Då vi kom hem igår eftermiddag fann vi uppkräkt kattmat i köket.

Och, vid 19-tiden igår då hon gick förbi husse i köket såg han att hon vinglade.

Jag ringde genast Albano. Vårt djursjukhus. Och, ett par minuter senare åkte vi in.

Vi kom in till veterinären ca 20 minuter efter att vi lämnat hemmet. Och, veterinären såg vid första anblicken vad som behövde göras.

Och, vi var alla rörande överens. Inga frågor eller betänkligheter.

Ca 10 minuter efter att vi kommit fram till Albano. Knappt 1 timme efter att vi upptäckt att hon vinglade...
sov Silva. Och, nu är hon FRI!

Efter att Silva fått sömnmedlet så kunde vi prata med veterinären.... medan Silva sakta somnade in.

(hon hade så låg temp och så dålig blodcirkulation att det tog längre tid och krävdes 2½ spruta för att skynda på förloppet)

Veterinären talade om att hon sett genast att Silva inte hade någon chans till överlevnad annat än möjligen genom omedelbar tillsatt intensivvård... som inte skulle ge några garantier, men som skulle starta på 5-siffriga belopp.

Hon kände på doften att Silvas njurar gett upp eller var på väg att ge upp.

Och, det enda vi kunde göra var det vi var inställda på då vi åkte hemifrån - att låta henne få slippa lida mera och att få frid.

(vi har både Nemo och Smulan som erfarenhet av att intensivvård och sjukhusvistelse slutar med att förkorta vidare lidande - därför hoppade vi nu över den kostsamma förlängningen av lidandet)

Silva blev 8 år!

Hon blir för alltid kvar i våra hjärtan!