Det har gått ett par veckor sedan jag skrev om vår eventuella flyttning till Sverige.  Veckor av väntan och undran, veckor som ägnats åt att försöka tolka ex-makens alla handlingar...  Han målar över äldsta dotterns neonrosa rum i neutralt beige - betyder det att han förbereder en försäljning av sitt hus?  Han besöker nya kunder i Washington State - kanske tror han att han kommer att stanna i USA?  Jag avskyr känslan av hjälplöshet.  Ibland känns det som om jag hellre skulle vilja få veta att vi måste stanna än att fortsätta leva i detta vakuum av ovisshet.  Nästan som en hundägare vars hund försvunnit och de till slut hellre vill veta att den blivit överkörd än att fortsätta det ovissa letandet.  Jag hör mig själv säga orden “om vi flyttar” eller “om vi stannar” tiotals gånger dagligen.  Det är ju ganska många beslut som är beroende av huruvida man ska bo på den ena eller den andra kontinenten och ju längre tiden går desto mer uppenbart blir betydelsen av de besluten.
Förra veckan var det så dags för ett stort möte på exets jobb.  Högsta ledningen från Europa skulle delta och bland annat skulle exets framtid beslutas.  Jag försökte intala mig hela veckan vilken tur vi har, allihop.  Problemet var nämligen inte, som för så många andra, att hans jobb var i fara, utan istället att ledningen i USA ville behålla honom samtidigt som ledningen i Europa ville att han skulle förflyttas och ingå i deras organisation istället.  I en tid då folk i “middle management” förlorar sina jobb på löpande band är detta något att vara tacksam över, påminde jag mig otaliga gånger.  
Samtalet kom ett par dagar senare än jag väntat mig men till slut ringde telefonen och jag såg hans nummer på nummervisaren.  Vi kommunicerar annars mest via email så jag insåg att detta var stunden jag väntat på i flera månader.  Efter en lång inledning kom orden - han hade fått ett formellt erbjudande om förflyttning till Schweiz.  Han var glad och upprymd - vi är båda överens om att Europa och Sverige är bättre för vår 12-åring och dessutom var det nya jobbet inspirerande och skulle ge honom mer inflytande i företaget.  Han upplyste mig om att han måste besvara erbjudandet omgående, så om jag ångrat mig och föredrog att stanna i USA måste jag tala om det nu.  “Jag har inte ångrat mig”, svarade jag. “Jag vill flytta till Sverige.”  “OK”, sa han, “då flyttar vi.”  Vi la på och jag grät en liten skvätt av lättnad.