När jag berättar för folk att vi ska flytta från USA till Sverige, och hur glad jag är över detta, bemöts jag av olika reaktioner.  Många verkar tro att det är ett logiskt beslut, d v s att jag vägt för- och nackdelar och kommit fram till att Sverige är ett bättre land att bo i.  Svenskarna skiner upp belåtet, och amerikanarna ser lite förorättade ut.  “Trivs du inte här”?  När man beslutar sig för att byta bilmärke är det kanske så - man läser konsumentverkets tester, provkör och beslutar sig för den bil som bäst fyller ens behov.  Ett logiskt, känslolöst beslut.  Men detta är något helt annat.  Det är inget fel på USA.  Eller, rättare sagt, det finns naturligtvis massor med fel på USA precis som det gör på Sverige och alla andra länder, men det är ett bra land att bo i om man har turen att tillhöra den grupp som kallas medelklass.  Är man dessutom vit, heterosexuell och helst man så hjälper det naturligtvis till lite extra med trivselfaktorn, men inte heller det är ju unikt för USA.
Men längtan efter ens hemland har inte med sådana här logiska faktorer att göra.  Hade det varit så enkelt skulle väl alla invandrare från länder som förtrycker och hotar sina folk vara jättelyckliga över att ha hamnat i det trygga, civiliserade landet Sverige.  I så fall skulle de inte leva med en evig sorg över att ha slitits från sitt land, sitt språk, sin kultur och sitt folk.  Fjorton år i USA har gett mig en helt ny förståelse för invandrare i hela världen.  Oavsett vilket land man lämnar så lever man med ett hål inombords.  Fast det finns förstås undantag här också, jag känner flera svenskar här i USA som bott här länge och inte alls vill återvända.  Än, i alla fall.  För 7-8 år sedan hade inte heller jag en tanke på att flytta ifrån detta stora, fascinerande land.  Folk som vill stanna åberopar ofta de här bilköparargumenten.  Pratar om skatterna, klimatet, utbudet.  Samma människor bor ofta här med en helsvensk familj, umgås med svenskar, pratar svenska, importerar svensk mat, jobbar på ett svenskt företag - och, de har såpass gott om pengar att de mer eller mindre pendlar till Sverige.  Det är kanske så man fyller det där hålet.  Min situation har varit annorlunda.  Jag var gift med en amerikan.  Under mina tio första år kände jag inte en enda svensk här.  Efter skilsmässan för snart 8 år sedan kunde jag åka till Sverige vartannat år - nästan desperata veckor då man försökte göra allt på en gång och som krävde att jag sparade vartenda öre.  Ibland hade jag inga pengar att åka för men jag var tvungen att resa i alla fall.  Bokade på kreditkort och spenderade sedan två år med att betala av trippen.  Med åren har hålet blivit lite större och varit lite svårare att fylla med en semester då och då.  En god vän i Sverige levde under många år utomlands innan hon återvände till Sverige.  Hon har hejat på min hemflyttning.  Hon är nog också den enda som förstår vad jag menar när jag säger att jag vill “äta jorden” när jag är på svensk mark... liksom jag har hon känt den grundläggande, intensiva längtan efter ens hemland.  Den som är i det närmaste fri från logik men full av primitiva känslor.