Jag sitter på planet från Sverige.  Semestern var redan bokad och planerad långt innan flyttningsbeskedet kom men nu har jag i alla fall haft tillfälle att kolla upp lite detaljer som boende och sånt.  Det blir inte det lättaste att hitta bostad till min övervägande fyrbenta familj, speciellt inte som jag helst vill hyra till att börja med.
Just nu flyger vi över Grönland - min favoritpassage under en transatlantisk resa.  Till en början är det mulet och jag letar hoppfullt efter hål i molnen för att få en blick av denna fantastiska ö, som egentligen är mer av en kontinent än ett ö eller ens ett land.  Men efter en stund klarnar det upp och under oss sträcker sig oändliga mil av tundra.  Det enda variationen på den kritvita snön är svarta bergstoppar som höjer sig mot den klarblå himlen, efter ett tag försvinner även bergstopparna och kvar finns bara snö så långt man kan se.  Ibland har vinden gjort mönster i snön, enorma mönster som syns ända hit upp, men annars är det bara snö i all oändlighet.   Det var 25 år sedan jag flög över Grönland första gången och jag blev fascinerad från början.  Annars verkar de flesta resenärer ointresserade, de tittar hellre på någon halvbra amerikansk film och jag verkar som vanligt vara den enda som hänger vid ett fönster.  Efter en timme av vitt snötäcke närmar vi oss kusten.  Återigen bryts snötäcket av svarta berg, fler och fler floder ringlar sig också genom snön och bildar tusentals sjöar av olika storlek mellan bergstopparna.  Vattnet är mörkt turkosfärgat, nästan som tropiska laguner, och färgkontrasterna med snön och bergen är osannolikt vackra.  Bara en enda gång ser jag spår av civilisation, det är när vi närmar oss Sondre Stromfjord, där också snön tar slut.  Inte ens i juli, utan snö, syns något grönt på Grönland, i alla fall inte från luften...  Bergen blir högre och högre och påminner om Klippiga Bergen innan de definitivt försvinner i Nordsjön och vi lämnar Grönland bakom oss.  Jag har nackspärr men det är det värt.  För första gången har jag också känt en önskan att landa här någon gång och se Grönland på riktigt, fast jag fruktar att man ska vara en riktig friluftsmänniska för att uppskatta verkligheten här.  Förmodligen är det bättre för mig att ha kvar min Grönlandsdröm från luften än att krossa den på marken...