Jag fascineras av folk som har en passion.  Speciellt när passionen handlar om andra och inte i första hand dem själva.  Jag till exempel, har passioner som i första hand tillgodoser mig själv.  Till exempel föder jag upp och ställer ut hundar, något som varit en passion i hela mitt liv.  Även om jag kan påstå att jag genom denna hobby påverkat många människors (och hundars) liv positivt, så är det trots allt något jag gör för min egen skull i högsta grad.

Men många människor jobbar för att förbättra situationen för andra.  Förmodligen ger det dem mycket personligen också, annars hade de väl inte fortsatt, men i alla fall vid första anblicken verkar deras passioner vara i första hand självuppoffrande.

Ikväll träffade jag sådana människor.  En av dem var svensk - en ung, blond svensk tjej som alla andra kan man tycka.  Förutom att hon tillbringar sin sommar inte med att gå på krogen, ligga på stranden eller åka på charterresa, utan med att vandra från Chicago till St Paul, Minnesota, en sträcka på i runda slängar 55 svenska mil.  Anledningen till vandringen är att protestera mot kriget i Irak, och den är arrangerad av gruppen “Voices for Creative Nonviolence”.  I gruppen, som kommit ungefär 1/4 av vägen, fanns förutom svenskan Helene en amerikansk soldat som tillbringat 14 månader i Irak, tre kvinnor som allihop suttit i amerikanska fängelser för sina protester mot krig och våld, samt ett antal andra personer som vistats i Irak, jobbat med flyktingar eller på annat sätt hade förstahandsinformation om den tragiska situationen som USA åstadkommit i Irak.

Jag pratade en del med Helene, som var glad att prata svenska en stund fast hennes engelska var perfekt.  Hon konstaterade bland annat att trots att Sverige är bra på att t ex ta emot flyktingar så är det svenska folket inte särskilt bra på personliga kontakter med folk som kommer in från andra länder.  Det är nog typiskt för oss svenskar, tror jag.  Vi har nog goda hjärtan och vill dela med oss men blir lite blyga och aviga när vi har någon mittemot oss som är annorlunda och som vi inte känner?  Den här kontakten är ju så otroligt viktig för en person som kommer till ett nytt land, speciellt naturligtvis om man har flytt från ett krig.  Så vad sägs om att nästa gång vi har tillfälle att knyta en personlig kontakt med en flykting, vi tar chansen och är lite osvenskt vänliga och öppna och bara ser vad som händer?