Jag är en människa som har otroliga krav på mig själv. Jag blir aldrig nöjd med något jag gör och mår ofta väldigt dåligt för att jag inte presterar som jag skulle önska. Det har varit så här sedan jag var liten och blir inte bättre med åren. Jag har prestationsångest och det kan vara väldigt förlamande. Detta finns på alla plan och områden i mitt liv, träningen är en del av det. När jag inte kan prestera som jag vill blir jag frustrerad och arg, på mig själv. Efter att jag var i England tidigt i juni och sedan blev sjuk tre veckor kom jag aldrig in i träningen igen. Jag hamnade efter, min kropp blev tung och fläskig. Träningen gick trögare och trögare och jag blev argare och argare. Jag vet att jag har ett lopp framför mig om två veckor. Ett lopp som jag förväntar mig ett resultat på som min kropp förnärvarande inte kan leva upp till. Det gör att jag står in för två alternativ: 1: Pressa kroppen yttreligare till den ligger på den önskade nivån. 2: lägga ner allt och strunta i det hela. Där står jag nu. Jag vet att jag inte kommer vara nöjd med ett lopp under 60 minuter och det kan jag inte ge just nu. Att åka dit och försöka eller prova känns inte lockande. För som jag kommer att banna mig själv för att det inte går som jag vill. Och så dåligt jag kommer att må i ett år tills jag får möjlighet att försöka igen. Det är inte värt det. Sen är det det här med att blogga om en träningskurva  som pekar nedåt, det tär enormt på mig som ska vara så duktig. Tre gånger i mitt 23 åriga liv har jag gått in i väggen och blivit utbränd. Det tar lång tid att komma tillbaka efter det och det hände så sent som i våras för tredje gången. Träningen är inte rolig längre. Kraven är för höga och jag behöver börja om från början och hitta tillbaka till det roliga och det som driver mig att ta på mig träningskläderna och ge mig ut, eller att träna med bollen. När träning kommer upp ppå tal numera vill jag bara skrika rakt ut av vrede och besvikelse. Jag kommer med största sannorlikhet att strunta i Tjejmilen den 30 augusti. Och kommer inte att springa ett lopp på väldigt länge. Träning ska handla om att må bra och njuta av att röra på sig. Inte krav och tårar. Jag är inte den som ger upp i första taget, det ska mycket till innan jag ger mig. Men nu får det vara nog. 

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag tipsa om två böcker som jag tycker mycket om och som hjälper mig mycket. I kampen mot prestationen och ångesten att vara så duktig hela tiden. Läs dem om du som jag definerar dig själv utifrån det du gör och trycker ner dig själv när du känner att du misslyckas (vilket är hela tiden) eller känner någon som stämmer in på beskrivningen. Den ena heter: Diagnos Duktig av Jennie Sjögren, Tinni Ernsjöö Rappe. Och den andra heter Duktighetsfällan av Joanna Rose och Aleksander Perski.