... mörkret stannar till. Den tar tag i oss!
Jag stannar upp och ser mig omkring. Ensam står jag kvar här på kanten! Jag känner att jag inte vill stanna men det är inte jag som bestämmer.

Kanske det är dags att sätta benen på ryggen och springa. Men jag känner att jag inte har nån grepp om dom.

Skriket tar över och jag kommer på mig själv med en tår längs kinden...

Hur blev det så här?

Varför kom allt detta nu?

Kanske jag borde stå kvar på sidan av dig och känna ditt hår i mina fingrar.

Jag önskar att jag kunde känna mig trygg i framtiden, men jag står bara still och glor!

Hur allt kunde vända så här. Allt mitt lugn försvinner!

Kanske jag borde ge det tid! Kanske jag borde se ödet i vitögat.

Jag stannar till och tar tag i mörkret, ropar och barmar mig över vreden...

Nu är det dags att slita sig upp från marken. Dags att ta tag i livet och ge det en ny chans.

För kanske det blir en fin dag imorgon. Kanske vi kan se på solen från en annan sida.

En sida utan mörker!

Kanske jag rent av känner mig stark imorgon.

Jag saknar dig, fastän du är här men ändå så långt borta! Hoppet finns kvar och jag hoppas på en dag då jag känner mig lugn! Och vet att du är här och inte tvinar bort för mig!

Tårarna kommer en efter en men jag lovar mig själv att jag inte skall ge upp!

Hoppet kommer åter, solen skiner även imorgon!