men jag kan inte riktigt förstå det.

Jag känner att livet lämnade mig en stund. Men samma timme kändes det lika verkligt som det gjorde för en halv timme sen.

Kanske andetagena glömdes bort, kanske du glömde att öppna dina ögon, kanske jag inte fattade vad du ville, kanske jag glömde livet... Är det så här jag trodde det skulle bli?!

Svaret blir nog nej på den frågan. För jag trodde att jag skulle känna din styrka i flera år än. Men så var inte fallet...

Jag lämnade ensam kvar och tomheten kom över mig.

Kanske jag borde ha höjt mina händer mer upp mot himlen.... Då kanske mörkret inte skulle ha kommit lika fort!
Är det så här det skall vara nu?

Är det nu jag skall glömma allt och gömma mig?

Kanske det är dags att sluta leta och sätta sig ner och gråta?

För livet hade mening då du var här... Nu har det en annan mening med dig borta.

Livet utan en mormor är inte lätt, ett liv utan en kram blir svårare ju mer timmarna går.

Tack för din styrka och kärlek mormor du kommer aldrig att bli glömd.