Har ransakat mig själv idag (igen) och har kommit på att den största energitjuven i mitt liv är jag själv!

Det går åt så jäkla mycket energi på att tänka på hur jag skulle vilja att saker och ting var, att tänka på allt som jag har att göra, att livet liksom aldrig går precis dit man vill, att det vore enklare att leva om jag hade haft vissa egenskaper som jag saknar och när jag försöker förvärva dem så är det med stor möda, ordningsamhet som ett bra exempel.

För er som är ordningsmänniskor så kanske detta inte verkar som något problem men det är faktisk något halvt medfött tror jag. Min äldsta dotter är pedant och hon har varit det sen hon var mycket liten. God planering och ordningsinne är ett måste för henne, annars mår hon inte bra och har svårt att njuta av annat.

Så det är inte lätt för henne att leva med en "slarver" till mamma (och en syster som brås på sin mor...)

Att sen ha två nya småsyskon för ju med sig viss automatisk oreda.

Men vi kämpar båda två med varandras olikheter, ibland går det bra, ibland mindre bra.

Summan av kardemumman är att jag VILL ju oxå ha ett hem, liv som är ordnat till viss del, men min ordning är inte ordning i vissa andras ögon.

Jag undrar bara hur alla andra hinner med allting och till vilket pris?

Ps. Nu kanske ni förstår varför jag älskar Hyacint - hon har alla de egenskaper som bohemiska jag saknar...