En vacker dag så kommer även hon att acceptera både sig själv, med bokstavskomb och allt, och sin kropp. Ge henne en extra kram från mig och säg att hon är bland det sötaste och finaste jag sett på länge! Kram Maria

Du, jadraran: Jag vet hur det var att ha adhd i tonåren. Jag har det fortfarande. Det är inte lätt alla gånger när man inte pallar för trycket att vara snygg, smart, smal, sexig osv. Man är ju fortfarande liten egentligen i huvudet, medans kroppen gör allt för att få en att tro att man är vuxen och klarar allt. Så har man dessutom en bokstavskombo på det som gör att man är egensinnig... Det är inte en lyckad kombination. Jag kanske inte var den "typiska" adhd-ungen i den bemärkelsen att jag var högt och lågt osv, men jag ställde alltid till det för mig på ett eller annat sätt. Var det inte cykelkrascher så var det nåt jag hade slagit mig på, eller skar upp vaden på en cykel när jag skulle hjälpa grannens barn att lära sig cykla. Olycksfågel ut i vingspetsarna helt enkelt. Hett temperament är underdrivet, jag är och var en vulkan som halvsover för att rätt som det är få utbrott i klass med Vesuvius. Så det är inte lätt i tonåren för såna som oss. Men det finns hjälp i form av mediciner tack och lov. Och dessbättre verkar du vara en mamma som bryr dig på ett bra sätt. Krama om tjejen och prata med henne oavsett om hon vill eller ej. Se henne! Kram till dig med.

Det är inte helt lätt att vara tonåring oavsett vilket kön man är, har man sen dessutom någon form av problem som inte andra har så är det ännu jobbigare. Jag tror att det kanske kan vara lite lättare att gå igenom dessa år om man har nån hobby eller sportar så man fokuserar sin tid på annat än tankar. Att stå mellan vuxen och barn och inte veta vart man passar in, att se i alla tidingar och program hur man "ska" se ut för att räknas med (d.v.s kropps size miss Beckham, bröst som Pam A, läppar som Angelina J och framgångsrik som Julia R) så är det klart att det stressar en ung dam. Man har i den åldern inte hunnit med att utveckla en stark självkänsla än oavsett hur trygg och bra uppväxt man har. Hon kommer så småningom att förstå att hon är perfekt just precis som hon är, hon kommer bara behöva lite stöd på vägen och då och då en påminnelse om att tidnings/tv världen inte är den riktiga. Jag är säker på att du stöttar henne på bästa sätt och om några år så har hon hunnit ikapp och mognat i sig själv. Vad det gäller andra problem så påminn henne om att vi alla har nån form av problem fysiskt eller psykisk...eller nåt vi inte gillar med oss själva....hon är inte ensam. Kramar

Anonymous....Tack...Hon är barn nr 2...Och hon är medveten om sin situation...Och börjar kunna ta för sej! Och hon har alltid tyckt...att om någon vill SE henne...så får de först känna henne...Utseendet är nr. 2 för henne...*tipsar om min text "Du skär dej"...gällande MIN roll i det hela... Jag VET att jag bara kan visa vilka dörrar som finns i livet...men att de SJÄLVA har nycklarna och styrkan att öppna dem!! Kram

Håller med anonymous. plus jag tycker hon är jätte söt och fin. kraaaaaaaaaam

En drog ADHD-stickan..
En fick Depression-strået..
Och en som åkte på 'jackpoten' och fick "det bästa från båda världarna" - ADD.. Glömska och att hon är deppig (antar att det är en feminin varelse) får mig att gissa på att hon var nr. 3 där..

För att svara på din fråga:
Själv anser jag.... alltså... <.<
Det är inte ditt jobb som mor att förklara. Det är inte ditt jobb ens som vän att förklara. Det är ditt jobb som mor och vän att lyssna.. resten måste hon nog uppleva. Alla går i livets skola. Hon vet säkert inte att hon kan skatta sig lycklig för hennes "bokstavskombination" då den inte alls behöver vara negativ. Ok, så hon kan uppfatta det så... hon som faktiskt lever med den. Men förhoppningsvis förstår hon någon dag de mer "positiva" aspekterna med den. Att lära sig att leva med. Att dra nytta av den.. Hur kan du som mor lära henne det?!
(för övrigt så kan du ju, om du känner för det, hälsa henne att om det är hon på bilden så kan hon ju jämföra sig med resterande flickor på skolan istället för Giselle Bundchen eller bilden på J-Lo från 1999 (när hon fortfarande var niiice). De på skolan ser nämligen oftast ens hälften så bra ut *sett ur en 15-årings synvinkel* - märk väl hur det kommer från någon som talar sanning, och inte bara säger det för att vara snäll..)

Det var fint skrivet. Det är väl tur det att människor är olika. Tänk på att vi behövs alla. Min sons speciallärare förklarade att människor med bokstavskombinationer och dyslektiker behövs inom försvarsforskning och liknande. Hon förklarade detta då min son skämdes och ville inte att någon skulle veta att han hade dyslexi. Inte så roligt det heller. Det vände lite när han fick en mobiltelefon. Det gick inte an att stava fel när man messade till någon tjej. SÅ då fick mor rycka in och hjälpa till. Som väl är har det blivit bättre. Kram på dig tänker ofta på dig.