Fick reda på av min mamma att min pappa hade varit i Våxtorp(?).
Det är inte så längt därifrån till Halmstad. Hur svårt hade det varit att lyfta upp telefonen o ringa?
Jag blev eller blir fortfarande ledsen över att han inte kan höra av sig när han är i närheten.
Jag kan faktiskt inte veta att han är här omkring om han aldrig hör av sig.

 

Jag kanske inte världens bästa på att höra av mig till honom heller men va fan.
Han är min pappa. Jag ska inte alltid behöva göra allt.
Min syster skickade ett sms till honom om lite saker men han kunde inte hjälpa henne eftersom “familjen” skulle på semester i vinter. Jag frågade malin om hon frågat vart vi skulle…
Jag tyckte det va en väldigt bra fråga. Men jag antar att vi inte ingår i familjen.
Men det är väl för att vi är 26 och 23. Vi är ju vuxna. Vi behöver ingen pappa längre, vi är ju inte barn.

 

Skulle man överge sina barn bara för att man har hittat någon ny?
Skulle man bara skita i allt för att leva ett nytt liv, med en ny start?
Säger man på sin vigsel att det har tagit 47 år att hitta den rätta när ens ena dotter sitter där och känner sig oönskad.
På ett sätt hatar jag min pappa och på ett sätt så saknar jag honom så fruktansvärt mycket.
Blir så ledsen och arg. (Jag skulle behöva min syster nu) Mest av allt blir jag arg, riktigt förbannad över att jag saknar honom när jag vet att han inte ens kan ring mig och fråga hur jag mår.

 

Han kanske inte vågar. Jag vet hur arg jag var när han ringde efter att mamma o pappa hade separerat men det var befogat. En mer självisk och idiotisk person får ni leta efter.
Jag tror jag skrek på honom i 3 timmar i telefon och allt han hade o säga var: jaha men du är ju vuxen nu, du behöver inte bry dig.

 

Det jag inte förstår är att mamma har inte slutat bry sig för att jag o min syster har nått en viss ålder som anses vara vuxen. Men det betyder inte att vi har slutat att vara hennes barn.

Jag kommer alltid att vara min mammas barn. Jag vill inte vara min pappas barn för jag betyder inget i hans ögon. Det gör ont… förbannat ont.

Nu ser jag knappt datorn längre så mycker gråter jag.