Har ni någonsin känt er okvinnliga? Det har jag gjort många gånger under mitt liv. Inte jämt och ständigt men ibland. När man stöter på en sådan där feminin kvinnokvinna. Typ en sådan som Hanna Graaf. Liten och nätt, alltid glad och käck, fina kläder, perfekt hår och smink och aldrig en tendens till skabbighet. De flesta killar älskar den här feminina kvinnokvinnan och hon har alltid varit populärast i skolan, på jobbet och på krogen. Eftersom alla människor vill ha bekräftelse och uppmärksamhet stjäl den här kvinnan min allt som oftast. I dessa stunder av okvinnlighet känner jag mig som en soffa i fyndhörnan på Ikea, en nedsatt köttfärs med kort datum på Ica eller ett par andrasorteringens Levisjeans med stämpeln irregular på skinnlappen.

De här skoven av okvinnlighet kan drabba mig när som helst. Det kan vara om jag av en händelse hamnar bredvid någon petite varelse, då känner jag mig genast som en grovarbetare i jämförelse. Det kan vara om jag är på fest, har piffat upp mig ordentligt och känner mig snygg och in kommer en ”Hanna Graaf”, en femininitetens Carolina Klüft som slår ut all konkurrens, så att alla blickar både kvinnors och mäns dras dit. Hennes medtävlare ser sig besegrade och männen beundrar.

Vi kvinnor spelar på vår kvinnlighet medan männen försöker vara så manliga som möjligt. Killen med musklerna och den hetaste bilen kör förbi många män inte bara på vägen, men också i jakten på uppmärksamheten från kvinnorna.

Vad har dessa roller vi spelar för nytta och varför gör vi det? Kanske är det för att vi människor också är djur, fastän vi inte gärna tror det. Vi ikläder oss dessa roller för artens överlevnad, en djupt liggande instinkt. Om jag inte drar uppmärksamheten till mig från en man, och vise versa, så kan jag inte föra mina gener vidare eftersom det inte blir några avkommor. Det är kanske därför känslan av okvinnlighet infinner sig hos mig? För att jag skall anstränga mig mer. Därav den alltid närvarande tävlan kvinnor och män emellan. Men är vi inte intelligenta nog att bortse från dessa djuriska drifter kan man undra?

Jag vet inte, det enda jag kan säga är att alla någon gång kommer känna att de tillhör andrasorteringen. Även Hanna Graaf möter säkerligen kvinnor som får henne att känna sig som Fru skräphög i Mupparna. Ingen är perfekt och tur är väl det. En liten tröst när beach 2008 närmar sig.

//Anna-Maria