Tjejer svälter sig ner till klädstorleken size zero. Jag ser det överallt. I Hollywood, bland svenska kändisar, ute på stan och inte minst ibland modebloggerskorna. Det är inte fråga om hälsa. Det är inte träning och kosthållning för att stärka kroppen och för att få hjärnan att fungera på topp det handlar om. Det är att göra av med så mycket kroppshydda man bara kan. Muskler eller fett, spelar ingen roll. Bara man blir smal, smalare, smalast. Det som står på menyn är fruktsallader och barnmatsburkar.

I fredagens bilaga till Aftonbladet, Klick, var det ett stort bikinireportage med Carin Da Silva från Let´s dance. Rubriken var: Jag älskar min kurviga kropp. Vadå kurvig kropp tänker jag? Kurvig för mig är stora bröst och höfter och en smal midja. Carin har en smal vältränad dansarkropp enligt mig. Skitsnygg, men passar inte in i benämningen kurvig. Har size zero blivit det normala? Om det är utgångsläget numera, så är en normal tjej som inte har size zero kurvig nu då?

Vad är det som driver dessa tjejer? Det kan inte vara uppmärksamheten från killar. Ingen kille i min bekantskapskrets tycker att skelett är sexiga. Är det istället en inbördes tävling mellan tjejer? I så fall till vilken nytta? Det värsta av allt är förnekelsen. Att de som svälter sig tror att vi går på att de helt plötsligt har fått en fruktansvärd förbränning och att de visst äter kakor och godis i mängder. Vissa är säkert så här smala, men de flesta får ju kämpa som as för att hålla sig skinny.

Om jag skulle prova att gå ner till size zero, vilket aldrig skulle hända, jag älskar mat och godis för mycket. Då hade jag fått sluta umgås med folk, mat är något socialt, jag hade fått göra slut med min sambo, han och jag trivseläter hela tiden, jag hade fått sova 12 timmar om dagen för att inte känna hunger och jag hade absolut inte kunnat röra mig, för då hade jag blivit så hungrig att jag hade käkat upp mina egna fingrar. Hela mitt liv hade blivit förstört. Jag hade ju kommit i ett par 25:or i jeans efter ett tag, men det hade ändå inte varit någon som hade sett mig i dem eftersom jag hela tiden hade varit upptagen med att inte äta. Är det verkligen värt det? Det enda positiva jag kan se med att hålla sig på svältgränsen är att det blir billigare att bli full. Men inte ens det skulle motivera mig. Jag älskar ju att dricka mycket med.

//Anna-Maria