Läste nyss Mia Skäringers blogg om att lämna pappan till sina barn och det fick mig att tänka lite.

Blotta tanken på att lämna pappan till mina barn gör mig fullkomligt livrädd.

Vi har inga barn, ännu, men tänk den dagen när man känner att kärleken tagit slut, visst älskar man honom, han är ju pappan till barnen o vart Mannen o allt det där men det är inte som förr längre, allt är ganska trist o sexet går på rutin osv osv. Vad gör man då?

Tar man tag i sig själv och styr upp eländet och kämpar sig igenom det och hittar tillbaka till kärleken igen eller är det lättare att bara lämna och börja om?

För Oftast blir det samma sak igen, vardagen kommer och knackar på dörren.

Fast det är klart, vardagen och att ha tappat kärleken är inte samma sak.

Och tänk sen! När barnstackarn skall fram och tillbaka mellan mamman o pappan, o pappa träffar en ny snäll tjejj, eller mamma träffar en ny kille och skitsnacket och svartsjukan och att faktiskt inte kunna släppa ordentligt för vi har har ju faktskt ett barn ihop....uuuhh....jag föreställer mig det och funderar på om det är värt det.

Visst kan man vara rationell och acceptera de facto och vara vuxen men tänk om man är lika jävla barnslig som nu och för 15 år sen och ställer till draman osv?

pratade med BF och han sa att han inte skulle sluta vara kär i mig men det VET du inte sa jag jo jag kämpar sa han, jag är en fighter sa han men tänk om det blir så ändå, sa jag, vad gör man, berätar man det då och tar tag i det nej sa han, då blir det ju så. jag ve tinte riktigt vad han menade men jag orkade inte prata om det mer, för det är faktiskt bara rent hypotetiskt, om än säkert väldigt vanligt.