Hatr tänkt på en sak när det gäller barndomen. Kollade på sanningens ögonblick och då fick en kvinna där frågan om hon hade haft en lycklig barndom. Hur vet man det? Om jag fick den frågan kan jag inte svara skilsmässobarn som jag är. Tror jag var 14 någonting när mina föräldrar skiljdes och hur jag än vänder fram och tillbaka på det kan jag inte komma ihåg hur dom berättade det för mig och brorsan. Det finns inte alls i minnet däremot kommer jag precis var jag satt, hur jag satt, hur mina föräldrar såg ut och hur dom sa det när dom berättade att min faster hade gått bort ett år tidigare och det är ändå 9 år sedan.

De värsta med skilsmässa är att jag började omvärdera alla minnena. Som jag tidigare tyckte vara min harmoniska barndom och förstå att det kanske inte alltid var sådär som jag vill minnas. Kan man skilja på barndom och tonår? Under mina tonår har jag stundtals mått riktigt riktigt dåligt av anledningar jag inte behöver ta upp närmare men det har med känslan av att vara sviken av alla, utanförskap och ena föräldren som flyttade 50 mil att göra. Som jag vill minnas var barndomen bra och största problemet när man var 6 år är att man inte fick en ny barbiedocka eller äta godis när man ville. Men hade min barndom varit så perfekt som jag vill tro hade jag inte mått så dåligt men då hade jag i sin tur inte varit där jag är idag utan varit som alla andra från landet inskränkta och barnalstrande. Vet att jag generaliserar grovt här men där jag kommer ifrån stämmer det tyvärr bra.