Har hittat ett nytt favoritord. "Gettogräl" = Ett passionerat bråk som kräver att man stormar ut på gatan och tilltalar sin älskade lika högt och i samma röstläge som en tornuggla. Anna Maxted - Höga klackar

Bara en sån beskrivning är värd ganska mkt synd bara på den dåliga svenska översättningen. För medans jag avunder den mera medelklassiga varianten att stilla tiga och sen svära och prata av mig när personen lämnat rummet. Tror att den som lever ut sin ilska mår bättre själv och är lite avundsjuk på den som så att säga vågar leva ut sin ilska. För vem är det som mår dåligt egentligen. Undrar om inte världen skulle se bättre ut om folk vågade tala om när dom blev arga, ledsna eller helt enkelt förbannade? Vad är det som är farligt egentligen?

Om man inte kan säga när man är sårad kan man då tala om när man är rikigt glad eller är det skillnad på känslor och känslor?

Så många frågor så få svar