Hur kommer det sig att män alltid ska vara så lösningsfokuserade och positiva. Ibland behöver man få lite sympati och empati när något känns jobbigt, inte en överpositiv man som ska se till att man inte är ledsen längre.

Det känns bara mer och mer omotiverat att gå till jobbet... Varför kan jag inte bara trivas sådär lagom mycket, då man fortfarande kan gå till jobbet utan att det känns pest eller motigt.

Jag har sökt en del jobb i en annan del av landet, men det går inget vidare - har inte hört ett ord.

Och så länge jag inte har ett annat jobb att gå till så kan jag inte säga upp mig och då ser jag heller inget slut...

Sen är det det här med flytten med,, jag vill ju flytta upp till familj och vänner NU! Och att känna så underlättar ju inte direkt...