Jag fattar inte varför alla som vurmar för kärnfamiljen blir så provocerade av dem som inte gör det. Det handlar inte om att den inte får finnas, det handlar om att göra plats för fler former. Och nej, vi är inte fullständigt bakbundna av strukturer, men det är inte bara att skita i dem heller. Ingen tvingar oss att leva 50-talsliv, men vi försöker få våra liv att gå ihop på ett jämställt sätt trots att de flesta av oss är uppfostrade till motsaten. Måste vi förklara krig och vara för eller emot kärnfamiljen? Kan vi inte förklara krig mot patriarkatet istället? Eller menar ni verkligen att "bitterfittorna" är ett större problem än ojämställdheten i sig?

Hej hej. Jag undrar varför ni vill ha ett partaj för namngivning i såna fall? Dopet har, till skillnad mot vad de flesta verkar tro, ingenting att göra med namngivning. (Prästen säger inte 'Jag döper dig till Anna Svensson', den säger 'Jag döper dig, Anna Svensson'.) Så varför ersätta dopet med namngivningsparty? Varför inte bara ha ett kalas för att fira att bebisen kommit?

Yrkar bifall: http://anna-does-life.blogspot.com/2008/... Tycker du är skönt icke-bitterfittig.

Katerina har en poäng i vad hon skriver helt klart. Men jag tror inte att det behöver vara mamma, pappa, 3 barn och en jävla volvo för det. Man kan lika gärna ha kärnfamilj med mamma, mamma, och 1 dotter samt en Newfoundland i stället för labbe, och två Harley Davidssons i stället för bil. Och bo i en lägenhet sunkiga förorten. Huvudsaken är att man inte bitterfittar sig hela tiden, för som Katerina skriver också, man kan skilja sig, man får välja själv.