"Nu vet inte jag när du tänkt sluta nattamma men varför flytta bebisen till eget rum när den är så liten? Vi är ju inte skapta för att sova ensamma vi människor, speciellt inte små barn. Men ändå är det just små barn vi envisas med att fostra till att sova enskilt. Därför använder folk plågsamma fem-minuters-metoder etc. Kan bebban inte få sova i syskonens rum åtminstone?"
Svar: Jag har ingen aning om när jag slutar nattamma, det får bebisen bestämma. När den börjar sova hela nätter(halleluja) så är det väl över med den epoken.
Lilla tjejen fick flytta över till eget rum när hon var kanske två-tre månader. Det ligger tre sovrum precis intill varandra, vi hör varandra snarka, så bebisen kommer inte ligga i en egen flygel av vårt gigantiska kedjehus.
Jag är väldigt kluven till det där med att sova nära. Förr i världen sov ju alla i en hög i mitten av björnskinnsstältet för att hålla värmen, men nu har vi inte de behoven. Dessutom är det antagligen olika från barn till barn. Stora tjejen har varit väldigt kinkig när det gäller att sova i sin egen säng, men det har vi tagit ur henne. Vi hade dåligt med rutiner när hon var liten och det blev lite high chaparal. Lilla tjejen gillade att komma till eget rum och när vi lyfte över henne om hon hade mardrömmar bad hon om att få komma till sin egen säng.
Jag har inga invändningar mot föräldrar som har barnen i sängen, men jag vill vara ensam med my man.
Som du skrev Fabbemamman så ska vi inte fortsätta att dryfta detta ämne har på höggravida Fotbollsfruns snälla blogg men vill bara klargöra att när man har tonårsbarn OCH småbarn så är det inte alltid så lätt att få till det...;-). Det är ju för f-n alltid nån vaken!!! Tonårsbarn är värre erotikdödare än småbarn, det är ingen som snackar om det...Men tur är väl det tycker nog många då jag nog gjort mitt för överbefolkningen i denna värld. Nu lämnar jag stolt över facklan till Malin Wollin som ju är på god väg (bugar).
Men du Hyacint. Man väntar ju inte tills man lagt sig, bara tills ungen har lagt sig=)
Ida, om man ska acceptera att andra gör annorlunda får man också acceptera att folk tycker annorlunda. Vi samsover eftersom vi anser att det är det bästa för barnet och oss. Om du tycker att det ni gör är bra så skit i vad andra tycker. Vi är ju i alla fall överens om att barnen inte ska skrika sig till sömns vilket jag tror är det allra viktigaste i denna kråksången. Hej och hå.
Men, men. Vill inte starta någon bråkig debatt här. Detta är Malins snälla blogg.
Judu Fabbemamman, visst går det bra även om barnet/barnen ligger i sängen och sover MEN tror, har viss förhoppning, att den fysiska närhet som äutomatiskt blir när man inte längre har två snarkande minigrisar mellan sig ska göra att man lättare känner sig sugen utan att behöva ta ställning innan, om du förstår vad jag menar.
"Darling, vill du..."
"Tja... måste bara stuva om barnen så vi får plats", eller liknande scenario.
Varför kan man inte bara acceptera att andra familjer kan göra saker annorlunda än ens egen gör? Samsovning är ett sånt där evigt diskussionsämne som gör vissa mammor helt hysteriska. Här hemma hos mig sov vår bebis i egen säng men i samma rum som oss fram tills han var sju månader (och det berodde bara på att vi inte hade något eget rum till honom). Ingen av oss sov hela nätter - särskilt inte jag och bebisen som vaknade för minsta lilla knäpp. När vi flyttade och han fick eget rum började äntligen sömnen fungera för oss alla. Och nej, det var ingen fem-minutersmetod vi körde med utan han sov helt enkelt mycket bättre när han inte stördes av oss. Hans rum ligger vägg i vägg med vårt sovrum och jag hör varenda litet gny han gör. Om han vaknar och gråter under natten (det händer nästan aldrig) så går jag in till honom och så sitter vi tillsammans och gungar i gungstolen en stund tills han är riktigt avslappnad och lugn, sedan somnar han om i sin säng igen.
Så har vi löst det och andra har löst det på andra sätt. Så länge det fungerar så är det jättebra!
Eftersom jag själv har barnet i föräldrasängen vet jag att det går alldeles utmärkt med vuxenumgänge ändå=)
Självklart gör folk som de vill. Men jag kan inte låta bli att fråga hur folk tänker kring det här med samsoving eller inte. Det är synd om föräldrarna lägger barnet i eget rum för att de till exempel tror att det blir osjälvständigt annars. Men gör man det för att man som Malin vill vara ensam med gubben så fine.
Håller helt med dig Michis, det är väl upp till var och en. Tycker det är viktigt att göra saker så okomplicerade som möjligt...lyckas sällan dock ;)Och jag AVUNDAS dig Malin för jag börjar också känna behovet av att bara vara med MY man. 3-åringen har ingen egen säng än(!!!). Varför?? Ja, vi renoverar och det tar längre tid än jag räknat med...Lilltjejen (7 mån) har spjälsäng i vårt sovrum och sover där åtminståne halva natten...det är ju ite skönt. Men nu är snart Största tjejens sovrum färdigt och då ska 3åring få sova där den veckan som stortjej är hos pappa, kanske kan vuxet umgänge ske i säng igen...
Varför bryr sig folk så mycket om hur andra väljer att göra egentligen? Själv knarkar jag ju Familjelivsforum och där är det konstant tjafs mellan de som samsover tills barnen flyttar hemifrån och de som inte vill samsova.
Märkligt att det inte bara går att: "Jaha, så gör de, så gör inte vi, där ser man?"
Skriv kommentar
Kommentarer