Vi hade en Barnvälsignelse för vår lille kille. Då blir man inte "automatiskt" medlem i en kyrka utan "bara" välsignad - vilket man kan bli hur/när/varsomhelst. I landet over there önskar man "God bless you" till höger och vänster vilket motsvarar en välgångsönskan, typ - "Ha det riktigt bra!". Så vår lille son fick en sådan välgångsönskan och kan sedan välja själv när han blir större om han vill vara kristen, ateist, humanist eller något annat. Vi valde oxå några sånger och en dikt att läsa förutom att jag i inledningen berättade om varför vi valde en Barnvälsignelse (visa släktmedlemmar har ju svårt för nyare påfund som detta). Vi bjöd in närmaste familjen/släkten och bad alla att inte ge några presenter då lillkillen säkert kommer att bada i dem ändå (eftersom vi lever i västvärldens överflöd) utan istället skänka en slant till Rädda Barnen som hjälper barn i världen som inte har det lika bra (med tips om websida). Det blev mycket lyckat och uppskattat och man behöver inte ha dåligt samvete för att man egentligen inte tror på nån Gud eller så... ;D

Vi har inte haft varken dop eller namngivninspartaj för våra ungar, tycker att det verkar som att folk gör sånt mest för att ungen ska få paket, och det är ju urlöjligt, och inget svårt att ta ställning där. Men att bestämma namn var ett betydligt svårare beslut. När första ungen låg där på min mage efter förlossningen sa jag att jag ville att det skulle vara en Hampus. Sambon nickade och svarade att det blev fint, och sen berättade vi det för hela släkten. När vi kom hem från bb märkte jag av sambon tvekan varje gång han skulle säga barnets namn, och efter en månad (när vi fortfarande inte hade fyllt i namnpapprena) fick vi ge upp, det funkade inte. Så han fick vara namnlös i väntan på att vi skulle komma överens om ett namn. Flicknamn hade vi flera som vi kunde tänka oss, men inte pojknamn. Sista dagen när man måste skriva på papprena (vad är det, tre månader eller nåt man har på sig?) bestämde vi oss till slut. Hela den här karusellen var OERHÖRT frustrerande. Så med barn nummer två tog vi reda på könet innan kläckning för att kunna jobba fram ett namn under tiden det låg i magen. Fan vad skönt det var att kunna säga "Hej underbara Robin" när han kom ut, och veta att det var det han skulle heta. På riktigt.

Min man har i princip bestämt namn på alla våra 3 pojkar, endast pga att jag är så velig och aldrig kan bestämma mig (gäller för övrigt det mesta). Nu ska vi snart ha nr 4 som är en flicka. Jag har som vanligt gett mig in i diskussionen, dess utom så har vi en 19 åring och en 4 åring som kommer med väldigt fantasi fulla förslag. Jag börjar känna redan nu att det kommer att bli som vanligt, om jag ska vara med och bestämma så är hon tonåring innan hon får ett namn.

Så här tycker min pinki. blir de en flick bestämmer han namnet, blir de en pojke bestämer jag namnet. men vi ska inte ha några barn så jag vet inte va han snackar om LOL annars tycker jag att den som kommer på skönaste namnet ska få bestämma och de är ju helt klart jag! :D

Jag håller helt med i dopdiskussionen. vi ska inte heller döpa vårt barn. Själv är jag inte döpt, inte konfirmerad, inte gift mig i kyrkan. Varför i hela friden skulle jag döpa mitt barn i kyrkan...... Namn däremot är lite svårare. Vi har dock kommit överrens om både pojk och flicknamn. Jag tycker att båda föräldrarna har lika mycket att säga till om när det gäller namn.

Vi var märkligt nog överens med en gång. Jag hade några pojk-favvonamn och min man vägrade Sixten men gillade Olle så då blev det så. Våra barn har ett tilltalsnamn som är "nytt" och sedan ett släktnamn från vardera sidan. Fungerar utmärkt. Jag vet par som sagt att han får bestämma om det blir en pojke och hon om det blir en flicka... Och dom som till sist kastat pil på en almanacka... Jag tror nog att kvinnor tycker sig ha rätt att bestämma eftersom de flesta av oss har planerat namnen på våra barn sedan vi var typ 8 år gamla. Det har, mig veterligen, inga killar gjort. Men självklart måste man vara överens!

Vi har gjort så att tilltalsnamnet måste vi enas om och sen får vi ett namn var som andra- och tredjenamn. Men det är inte helt lätt att enas om tilltalsnamn heller. Speciellt eftersom min man på allvar har tyckt att Texas är ett schysst namn som passar jättebra ihop med ett vanligt Svensson-efternamn (dock inte Svensson). Heter man inte Walker före och Ranger efter blir Texas bara fånigt. Vi uppfann däremot det geniala namnet Thor-Texas som ni kan få låna om det blir en pojke. Vi vill inte ha fler barn och det vore trist om ett så underbart och genomtänkt namn skulle gå till spillo.

Jag och sambon har helt enkelt haft vetorätt på varandras namnförslag. De förslag som vi båda gillar är kvar, men det är ju inte många namn på den listan! :-) Och jag har gett mig inför att sambon vill att barnet ska döpas sen, trots att jag inte gillar det. Husfrid och allt sånt där. Och jag ska informera vårt barn om att det går utmärkt att gå ur svenska kyrkan om man vill det...