... på jobbet alltså...

Känns som om man inte gör annat än går till jobbet. Just nu sitter jag och väntar på att min omsorgstagare och min jobbarkompis ska komma hem. Började ju jobba 8,45 och nu är klockan 9,35 så jag har suttit här i snart en timme. Men jag vet ju var dom är så inte för det, men det blir lite drygt att vänta.

När man jobbar som personlig assistent så får man vara ganska flexibel, det fungerar inte riktigt som andra jobb. Dels för att man är i brukarens hem, vilket ställer sina krav på etik och moral, och dels för att man lägger upp mycket av arbetet så att det ska passa brukaren.

Här där jag jobbar nu är jag bara varannan helg så mycket av det jag gör här är allt det där roliga. Vi åker ut och handlar, äter ute, är iväg och fikar, går på bio, hälsar på brukarens släkt och vänner, åker iväg på mulle m.m.

Men givetvis handlar det inte bara om det, kan ju låta som om vi aldrig gör något vettigt!  På helgen så städar vi, bäddar rent och tvättar. Vilket inte alltid går så smärtfritt som det kan låta, eftersom man jobbar som p.ass så ska man ju göra sakerna med brukaren, vilket inte alltid är så lätt att motivera!

Överlag har jag ett roligt och flexibelt arbete och jag trivs bra med det. Det som kan vara lite tråkigt när man jobbar som p.ass är att man inte har några arbetskompisar. Eller har, har man ju men vi jobbar aldrig samtidigt. Så ända gången man träffar dom är när vi byter av varandra och när vi har personalmöte. Den biten kan vara lite jobbig, en stor del av ens arbete handlar ju faktiskt om den sociala och den missar man på sätt och vis när man jobbar så här. Nu har jag ju turen att ha ett arbete till så jag har den biten oxå.

Så vill ni prova ett annorlunda, givande, stimulerande och, oftast, roligt arbete så prova på personlig assistans!