Nu är det snart två år sedan som du så hastigt togs ifrån mig,jag förlorade mannen i mitt liv,den jag älskade så mycket,och barnen sin älskade pappa,Jag minns på begravningen när vi stog där allihopa,och när man sänkt ner kistan ,och vi gick fram för att kasta ner en ros,så frågar min 6 åring..ligger pappa där i?Nej sa jag det är bara skalet..okej ..sa hon och har sedan aldrig nämt det mer. Tänk att man ena dagen är på semester på kanarieöarna och nästa månad begrava honom.Så hände det för oss. Vi kom hem från kanarieöarna den 16/12-2007 och min man klagade på att han kännde sig uppblåst..jag sprang på apoteket och köpte alla möjliga medel eftersom vi helt enkelt trodde att han dragit på sig någonting där nere i spanien.Efter ett par dagar när det bara tycktes bli värre uppsökte vi akuten .Det var på Nyårsdagen.Man konstaterade att han hade cancer i magen och att man eventuellt skulle operera honom.Han blev bara sämre och sämre och efter en vecka inlagd så visade det sig att det inte kunde bli någon operation..jag försökte få tala med en läkare för jag ville ha ett svar.Vi bestämmde att han skulle få komma hem och att vi skulle ha en slags hemhjälp av ett team med sjuksköterskor som kom hem till oss närhelst vi behövde för att ge min man morfin när han behövde.Natten innan min man kom hem så kunde jag inte sova..jag tror inte jag fattade riktigt då hur pass sjuk han var.jag kommer ihåg att jag var livrädd om kvällarna..att jag låg där i mörkret och lyssnade när han andades och var så rädd att han plötsligt skulle sluta...jag hade haft sjuksköterskorna och den läkare som ochså ingick i teamet hemma den dagen för att få dom svar jag ville ha...Man installerade en hiss till sängen ,hjälpmedel till toalett etc..jag ville att han skulle ha det så fint och bekvämt som möjligt i sovrummet där han mest skulle bringa sin tid så jag flyttade in en tv,bäddade med nya påslakan,satte upp nya fina gardiner ,etc Dagen då han kom hem hade jag och lilltjejen bakat tårta.När han kom hade han fått så ont i taxin hem så jag fick ringa teamet på en gång så han kunde få smärtlindring. Dagarna gick och han blev sämre och sämre..Jag hade svårt att kunna lämna honom när jag behövde handla etc så äldsta sonen tog semester ett par veckor och kom hem för att hjälpa till. Min man var katolik och eftersom vi inte var vigda av en präst i en kyrka så började han plötsligt tjata om att vi skulle gifta oss..och det skulle ske på en gång!Jag lyckades få tag i en präst som var villig att komma hem till oss och viga oss i hemmet så det gjorde vi med sonen som vittne.Han var så dålig då så under själva vigseln fick vi sitta i soffan.Efteråt stannade prästen kvar en stund och vi hade beställt smörgåstårta.Dagen.. efter den 27/1 skulle vi få gäster på kvällen och jag gick iväg till Ica för att handla lite frukt.han hade haft jätteont hela dagen och sjuksköterskorna hade varit hoss oss flera gånger och gett honom morfin.När jag kom hem så stog barnen i trappen och skrek att pappa blöder. jag sprang upp för trapporna och möttesav blod överallt.inne i badrummet stog han och det forsade blod från hans mun.jag skrek åt sonen att hålla borta lillflickan och ringa hemteamet.När sjuksköterskan kom 10 min senare så ringde vi ambulans..jag låste badrumsdörren för att inte barnen skulle gå in och se allt blod bytte snabbt tröja och så åkte vi in direkt till canceravdelningen.Där fick vi möta en läkare som skulle ta kontakt med våran läkare på teamet.En sjuksköterska satt hela tiden brevid han och gav honom morfin för han hadde jätteont.Läkaren ringde vid ett-tiden på natten och ville tala med mig.Han sa att man nu inte skulle göra så mycket mer.Att jag skulle förbereda mig på att det nu handlade om timmar,jag satt där och höll honom i handen och pratade med honom..jag vet att han förstod mig för han nickade till svar.Vid fyratiden på morgonen var jag så trött så jag bad sköterskan att få sova ett par timmar i ett vilorum.Vid åtta tvärvaknade jag och bara kände att jag ville till honom.När jag kom dit så bad sköterskan om att få gå iväg en stund och lämna rapport till dagpersonalen.Jag satt där och höll honom i handen och pratade med honom..talade om för honom hur mycket jag älskade honom...Plötsligt slog han upp ögonen och stirrade på mig..då visste jag så jag kysste honom på kinden och viskade ..jag älskar dig..sen var han borta...jag ringde på klockan och när sköterskan kom in så sa jag bara att nu är han borta..hon kände på hans puls och sa att han inte hade någon..Jag bad att få vara ensam en stund...jag satt och höll hans hand..sedan ringde jag hem till barnen..jag bad att dom skulle komma och ta med sig dom kläder som han gillade mest..den blå skjortan,västen och byxorna..samma kläder som vi vigdes i dagen före..Sonen kom med kläderna och då hade sköterskorna gjort honom fin med tända ljus etc..lillflickan ville först inte gå in..jag lämnade stora pojken ensam en stund med sin pappa..när jag sedan satt i rummet så kommer plötsligt lilltjejen in ..hon kröp upp i sängen hoss honom och klämde på hans näsa och sa till sköterskan..kan min pappa känna det här?nej sa hon..då vände hon sig till mig och sa..nu kan jag se att pappa är död..sedan gick hon lugnt in i lekrummet och fortsatte leken..Vid tre tiden på dagen åkte vi hem..sonen ville bara vara ensam och bestämmde sig för att åka hem till sitt..på kvällen kom det två sköterskor från teamet och pratade med mig en stund..när dom gått och lillflickan somnat så gick jag in i badrummet och torkade upp allt blod som var på väggar etc..sedan gick jag och la mig..jag sov i hans skjorta i sex månader...jag vägrade att rensa hans garderob..hans kavaj hängde på sovrumsdörren lång tid..alla hans tips-kuponger som han fyllt i sparades..det första året var verkligen hemskt..och det är det fortfarande..jag tänker på honom varje dag..lilla flickan mår jättebra och pratar om pappa ibland och säger att pappa hardet bra i himmelen nu..om någon frågar brukar hon säga att min pappa fick cancer och dog...Nu har det som sagt gått nästan två år..i dödsannonsen stog det Du var mitt allt på jorden..och i all evighet..och så är det..var rädda om varandra..för man vet inte hur länge man egentligen har varandra...kram..Helena