Jag tänker inte diktera om hur synd det är om mig, & alla andra som någon gång utsatts för mobbing.
För det är väl ändå vårat fel att folk hittar något att kommentera & göra narr av?
Eller!?

Nej, riktigt så är det faktiskt inte.
Jag menar, okej.. Jag har absolut inte världens bästa självförtroende eller självkänsla, men att fatta att det inte är mitt fel, krävs inte mycket tänk.
Folk som hackar på någon, gör det av en enda anledning, & det är för att DU har något som dem saknar.
& genom att dem hackar & trackar, blir dem såhääär stora, medan du faller till marken & blir liten som en fis i rymden. 
& det är ungefär så man känner sig, som en jävla fis i rymden.

Orden som ätsar mot trumhinnan varje dag, när man går där i skolans "säkra" korridorer, sakerna som flyger på än när man går ute på stan, alla fuckyou finger som visas i luften, för att visa avsky, orden "din jävla lebb" som har blivit vardagsmat att lyssna på, alla dödshot som tyvärr blivit ännu vanligare & mer vant att vänja sig vid.

Alla människor som inte visar att dem bryr sig ett jävla piss.
Okej, visst.. dem kanske inte känner mig, men för helvete!
Hade jag sett eller hört att någon trackade på någon idag, så hade jag fan gått fram & satt den lilla saten på plats alltså. 
Så enkelt är det.

Att våga säga till på skarpen när man väl sitter i skiten däremot, det kräver så mycket mer.
Det vet jag.
Säger man något, triggar det dem bara, & det blir ännu roligare.
Skrattar man åt dem, är det likadant.
Bryr man sig inte, tror dem att dem kan hållas, just för att jag inte bryr mig. 
Fastän man längst in gör det.

Alla människor som tar livet av sig varje dag på grund av att folk är så fega, är det ingen som tänker på? 
Bara dem får hacka & tracka, så är det bra.
Att folk faktiskt mår jävligt dåligt av att vara en hackfågel, är det ingen som tänker på i ordens hetta.
Nej, folk låter dem hållas, för att vi människor har andra saker att tänka på än dem som mobbar & slår ner folk som är svagare.
Men hur skulle det bli om vi visade oss att vi brydde oss lite?

Man kan inte hjälpa alla, men man kan hjälpa någon.

Bara det där lilla varje dag som att säga hej i korridoren till någon som man VET får höra ett & annat.
Tro mig, det betyder.
Sen behöver det inte vara något mer än det, bara ett hej..
Ett enda hej..

Jag hoppas att alla kan vara lika starka som jag har varit, jag står fortfarande här efter 22 år, trots alla hemska motgångar.
För jag valde att JAG skulle vinna över dem, & det har jag gjort.
Nu är dem en fis i rymden för mig.
& jag är så stolt över mig själv, sakta men säkert börjar jag komma upp till ytan, & med lite hjälp så kommer jag snart att vara där.
Andas. Frisk luft.

För den som vill prata, om man känner igen sig, så finns jag att prata med på; hey.baberiba@hotmail.com

Be strong!