Jag var bombsäker. Jag skulle ha ca 4 år mellan mina barn, det var självklart. Det var då, innan jag mötte min son. 1 månad efter att han föddes började längtan efter nästa mirakel. Allt med honom är underbart, så mycket kärlek. Och jag vill verkligen uppleva allt igen. Jag njuter såklart av livet idag och vardagen med vår familj på 3, men längtan finns där. Jag kan inte sluta fundera på hur det blir då med graviditet och förlossning och allt, och vilken liten människa som då kommer att titta ut. För jag kan bara föreställa mig en kopia av min son, även om jag vet att så blir det troligtvis inte. Men något annat än en pojke har jag svårt att tro att det blir. Lika säker som jag var att det skulle bli en flicka första gången, lika säker känner jag mig nu att nästa blir en pojke. Hi hi...