Vi lever i världens mest jämställda land, eller?

Vår son är väldigt efterlängtad. Både jag och min man hade/har en stark önskan att få vara hemma och vara föräldralediga. Vi gjorde så att jag tog de första sex månaderna, min man kommer nu att vara hemma ett år, sedan tar jag några månader till innan det kanske blir dagis. Vi är överens om upplägget och vår son verkar också trivas. Amningen fungerar perfekt fast än jag jobbar ca 25 timar/veckan. Allt är frid och fröjd, trodde vi. Omgivningen har nämligen reagerat ganska kritiskt på vårat val. Endel är självklart positiva men ofta möter vi följande kommentarer:

* Hur har ni råd?

* FÅR din man vara hemma så länge?

* Ammar du inte?

* Vad orättvist!

* Vill du inte vara hemma?

Och sedan de mest korkade frågorna jag får på jobbet:

* Vem tar hand om din son nu när du jobbar?

* Men din son...är inte han för liten för dagis nu?

Vi var inte alls beredda på alla negativa kommentarer. Det känns tråkigt eftersom vi inte vill behöva försvara att vi båda vill spendera tid med vår son. Min mans kompetens som förälder blir ifrågasatt och jag själv blir sedd som en dålig mamma eftersom jag inte är hemma. Beror det på att vi bor i en mindre stad, är människor mer jämställda i storstäderna? Jämställdhet och närvarande pappor är så omdiskuterat, men är det bara ok i teorin?