Var ut med hunden för ett tag sen.. gick där i min egen värld och drömde mig bort.. något jag är väldigt bra på.

När jag kommit en bit efter elljusspåret så ser jag att det kommer en kvinna med två hundar.. kopplar min hund och börjar irritera mig över att hon inte gör det. Fick en chock när jag såg vem kvinnan var.

Det är så att för ca 3 år sen tog min barndomsvän och bästa vän livet av sig. I samband med att hon fick barn så fick hon en psykos och det slutade väldigt illa.. alla som kände henne vet att hon var full av liv och endas att hon blev mycket sjuk kunde orsaka något så hemskt.

Jag har umgåtts med henne sedan barnsben.. vi har jämt gått i samma klass.. ja vi har jämt hängt ihop. Så chocken var väldigt stor när det här hände och jag tänker fortfarande så mycket på henne.

Ja kvinnan jag mötte var hennes mamma.. och det var så jobbigt att möta henne.. för hur mycket jag än har varit där.. hur väl jag än känner dem så blir det så spänt när vi träffas. För jag är ju den person man verkligen förknippar med min kära vän.

Mamman har väldigt svårt att prata svenska.. kan bara lite.. och jag kan inge finska.. så det underlättar ju inte situationen..

Om ni visste hur mycket jag vill säga er.. om ni visste hur mycket jag tänker på er.. VARFÖR är det så svårt att säga!!

Det här gör verkligen ont i mig.. och det känns så hemskt att jag inte klarar av att säga vad jag tänker till dem.

Jag blir som stum när jag ser någon i den familjen.. det är som om jag tappar alla ord jag annars kan.

Det jag vill säga är att jag är så ledsen för deras skull.. jag förstår att det måste göra så ont i dem.. jag hoppas att de har det så bra som de bara kan ha det. Jag vill säga att jag älskade deras dotter, syster och att hon var helt underbar.

Ja det är så mycket jag vill säga.. men det enda som kommer ur mig är.. INGENTING!!!